Ett glädjeblomster till Alliansen.

5 februari, 2009

Jag har, som väl alla miljöintresserade, tagit del av En hållbar energi-och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet. 

För den som, likt mig, i ett års tid tämligen frekvent önskat bort förbudet mot nybyggnad i kärnkraftslagstiftningen borde det, som för mig, kännas som bröstet fylldes av jubelsång.

Den som, likt mig, under minst lika lång eller längre tid önskat sig ett omedelbart avblåsande av etanolsatsningen, får väl behärska sig ett slag till och känna viss tröst vid tanken på att ordet etanol inte förekommer någonstans i det 6-sidiga dokumentet. Det står endast att Svensk industri kan vara världsledande i omställningen, bland annat genom utveckling av hybridfordon, elbilar och biodrivmedel .

Jag intalar mig att det sista ordet i huvudsak syftar på biogas, och kan i övrigt inte finna anledning att sätta frågetecken någonstans.

Enligt en intervju i Svenska Dagbladet med  E-ON-chefen Håkan Bushke och Lars G Josefsson på Vattenfall är man tillfreds med beslutet och bedömer det sannolikt att man tänker bygga nya verk i sinom tid. 

Mona Sahlin har i ett brännpunktssvar  (på ett tidigare inlägg av Carl Hamilton) meddelat att det vore olyckligt om kärnkraften inte avvecklades enligt plan utan istället byggdes ut. 

Peter Eriksson är inte glad han heller. Nya kärnkraftverk är rent sabotage menar han och fortsätter med att det kommer att leda till mindre elproduktion från förnybara källor – utbyggnaden av vindkraft tror han inte kommer att bli av. 

Lars Ohly talar om ”svek”.

‘Jag gör detta för mina barns och mina barnbarns skull’, sade däremot Centerledaren Maud Olofsson.

Heder åt Maud som lyckats ‘baxa sitt parti ända hit.’

En historisk dag i sanning. Det har också snabbt blivitomnämnt ochdiskuterat i utrikes media. Överenskommelsen kommer säkert att ge Fredrik Rheinfeldt  som ordförande i höst ökad pondus.

Med stor sannolikhet kommer detta också,  förutsatt att beslutet går igenom, att leda till att valet 2010 blir ett nytt kärnkraftval. Med de tre disparata oppositionspartierna, i stort sett endast eniga om att kärnkraften skall avvecklas, på ena sidan och Alliansen, i stort sett enig om det mesta, på den andra, så lär det dra ihop sig till ett intressant val.

Det kommer inte att fattas uppgifter för t ex Krafttag nu  eller Allians för Sverige  eller Alliansens Vänner. Dags att slipa argumenten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Summa summarum.

9 januari, 2009

Efter drygt ett års bloggande har jag börjat känna hurusom jag fylls av det man kan läsa om i  Predikaren: Fåfängligheters fåfänglighet, allting är bara fåfänglighet. Min hustru pikar mig lite då och då för min världsförbättrarattityd och undrar lätt spydigt om jag inbillar mig att mina skriverier åstadkommer något. Det bästa svar jag kommit på är: det gör vad det kan. Ungefär som miljöpartisternas förslag: de gör vad de kan, men inte är det något som märks någonstans.

Jag bläddrar i mitt hus-o liv-organ, Svenskan, idag. Som vanligt fyllt med bra eller någotsånär bra artiklar, nästan aldrig något riktigt dåligt. Upplaga 200’000 omkring, läsare naturligtvis avsevärt flera, mellan en halv och en miljon. Efterlängtad av mig och många fler. Ofta citerad. Växer stadigt.

Ett 20-tal personer uppsöker min lilla blogg varje dag, kanske det dubbla när jag varit ovanligt energisk. Citerad något tiotal gånger på ett helt år. Ingen vettig människa kan egentligen fortsätta med en sådan verksamhet och begära att bli tagen på allvar.

Det här blir alltså sista posten.

Inte för att det saknas material och uppslag.

En hel del är uppmuntrande. Mina snörstumpar pekar på små framsteg. De gör vad de kan, inte mycket, men betydligt mer än bloggen som skriver om dom. De kan för dagen avslutas med lite information om sjöfarten, som står för 3% av världens samlade koldioxidutsläpp. Det mesta emanerar från lågkvalitativ olja, vilket innebär en massa andra föroreningar med tungmetaller, nitrösa gaser, svavelföreningar mm. Men nu har den samlade sjöfarten beslutat sig för att pressa ner detta olustiga bidrag till den luft vi andas med hälften fram till 2030.

En av alla tilltänkta åtgärder utgörs av solceller på däck – det finns plats för många – som levererar el i  första hand till båtens interna behov men i andra också till båtens framdrivning via en elmotor. En prototyp är under byggnad i  Japan. I förlängningen tänker man sig el från bränsleceller som drivs med naturgas (LNG). 

Min sista jobspost skriver Sanna Rayman om i dagens svenska . Det handlar om det svenska deltagandet i EU:s CDM-projekt i Kina, där man hjälper till med utbyggnad av vattenkraft. Det har talats åtskilligt om saken i SR idag och igår, och som väntat gör SR vad de kan för att framställa denna utomordentligt vettiga satsning i dålig dager. Bl a tycktes det synd om de kinesiska små markägare som måste flytta. De har visserligen fått ersättning som de uppger sig vara nöjda med, men eftersom de lever i en diktatur så tar man för givet att de ljuger för att ställa sig in.  

Det kan ju vara det faktiska förhållandet, men detta kan väl inte bara tas för givet? Sanna Rayman verkar tycka att det i alla fall är troligt. 

Är det uteslutet att de får en skälig ersättning? Eller är det uteslutet att de inser att vattenkraften är en god och nödvändig sak för nationen Kina? Kan ingen skicka ut en ”grävande” journalist och undersöka saken?  Jag tycker inte om diktaturer, men varje enskild åtgärd i en diktatur är inte definitionsmässigt dålig.

Maria W från Mp intervjuades tillsammans med handelsminister Ewa Björling. Maria W var naturligtvis negativ. Sverige smiter undan sitt ansvar sade W från Mp.  Det snart sagt enda som Mp kan ställa sig bakom är ytterligare  storskalig vindkraftsutbyggnad. Och i Sverige förstås. Hur någon klartänkt och kunnig person kan säga så förstår då inte jag.

Vindkraft har förtjänster men är dyr och synnerligen oregelbunden och det krävs reservkraft att fylla i med när det inte blåser.  Det kan man göra med vattenkraft, men då måste effekten byggas ut, och det tycker inte MP är bra. Man kan också göra det med kärnkraft, men det tycker Mp är det största ”sveket” av alla.  

Mp är i Sverige det största hotet vi har mot den globala miljön.  

Längre in i Svenskan skriver Susanna Baltscheffsky   under rubriken Varmare Klimat leder till matkris. Artikeln är lite rörig. Den refererar en studie i senaste Science om hur stigande temperaturer påverkar skördar. Baltscheffsky skriver:

I dagens nummer av den vetenskapliga tidskriften Science har forskarna David Battisti vid universitetet i Seattle och Rosamond Naylor vid Stanforduniversitetet i stället tittat på hur de stigande temperaturerna kommer att påverka skördarna.

Deras slutsats är att temperaturerna i tropiska och subtropiska områden kommer att vara högre än de mest extrema värden som har uppmätts mellan åren 1900 och 2006.

Det verkar som hon råkat komma åt delete-knappen någonstans.

Studien baseras naturligtvis på ett antal körningar om förväntad temperaturhöjning längre fram, men jag tycker den delen är onödig. För det första kommer ett antal skeptiker genast att slänga sig över just detta och påtala dataprognosernas bristfällighet. Det hade varit bättre att låta folk tro vad de vill om den saken – det har redan gjorts mängder med sådana prognoser. Istället hade man kunna begränsa sig till det som är intressant, nämligen skördeutfallet vid olika temperaturstegringar och vid olika förändringar i nederbörd. 

För skeptikerna är detta ett delikat problem för de gör oftast stort nummer av att med ökande mängder koldioxid i atmosfären så kommer skördarna att ÖKA. Man vet ju att detta är sant, åtminstone vad gäller tomater i växthus. Det finns försök som visar att ordentligt förhöjd koldioxidhalt i växthusluften (vanligen m hjälp av propan-förbränning) faktiskt ger bättre utfall.

Skeptikerna hävdar, utan att ha några studier att luta sig emot, att detta gäller allt som växer (växtriket n b.). Att det inte är sant och att det faktiskt finns studier som visar det bryr de sig inte om.

Därför bl a är det angeläget att reda ut förhållandet Hur mycket av skördeminskningen kan förebyggas med hjälp av bevattning? Vad händer om man byter gröda till något som passar bättre i det ”nya” klimatet? I vad mån kan det avhjälpas med växtförädling? Frågetecknen är många.

Personligen misstänker jag likväl att studien har rätt. Implikationerna är viktiga för överbefolkningsfrågan, avskognings-frågan och frågan om biobränslen. För mig är detta tre ödesfrågor för mänskligheten och av särskild dignitet .

Avskogningen och biobränslen är i princip kommunicerande kärl. Stoppa biobränslena för Guds skull.

I koldioxidfrågan är kolförbränningen, främst i kraftverk, den i särklass viktigaste frågan att lösa. Det lilla vi kan bidraga med är vad vi gör genom EU i form av hjälp till alternativa kraftkällor. 

Därutöver kan vi sträva mot en utökad kärnkraftsutbyggnad. Vi i Sverige är kända som energiska motståndare till kärnkraft. Alldeles oavsett att en ändring till en positiv och mer insiktsfull hållning vore en god sak för vårt eget land så skulle det  säkert också gynnsamt påverka opionioner utanför Sverige.

Alla dessa viktiga insatser försöker Mp rida spärr för. ( Vänsterpartiet också naturligtvis, men därifrån finns ändå inget gott att hämta. )

Slutligen. Åter till bloggvärlden.  SvDs kolumnist Anna Larsson  har idag skrivit om bloggmonstret som börjat leva sitt eget liv. Det handlar om allas vår bloggmästarinna Blondinbella alias Isabella Lööwengrip, och kolumnen är läsvärd, vilket dock inte kan sägas om bloggen. Jag har som alla andra varit inne några gånger för att ta en titt på hur en blogg skall se ut om den skall få nämnvärda läsarskaror.

Detta flickebarn har haft några hundratusen läsare varje dag. Under den senaste veckan, sedan hon hamnat i ”Let´s Dance”, har antalet fördubblats och är nu uppe i en numerär som mäter sig med Svenska Dagbladets. Varken Anna Larsson eller jag kan hitta något av egentligt läsvärde, men det är uppenbart att en talrik majoritet finner skäl att återkomma vecka ut och vecka in.  Hon höjer också lyssnar-värdet i SR, i varje fall tycker Janne Josefsson det. Han har henne med i ”Debatt”.  Jag tycker inte hon bidrar med mycket, men hon ”hajpas” väl – om jag nu använt detta konstiga nya ord på rätt sätt?

Bloggen innehåller mer kort på henne själv än man trodde var möjligt och hon får 30´000 kommentarer om dagen. Undras hur många hon hinner läsa?

Jag läser en del bloggar som kan anses som kvalificerade – ingen nämnd ingen glömd – flera av dem kommer upp i höga läsartal men långt långt ifrån Blondinbella. S k skeptikerbloggar skrivna av folk som frossar i sanslöst skryt med den egna förmågan att begripa allt och svämmar över av hånfulla och i bästa fall raljerande eller, som allra bäst, dräpande formuleringar om meningsmotståndare når högre men kommer ändå inte i närheten av blondinbella.

Är det inslaget av ungdom som gör skillnaden? Blondinbellas läsare är  väl endast i undantagsfall över 20 år gissar jag.  Politikerbloggar och vetenskapsbloggar har kanske läsare långt upp i åren – jag följer ju t ex flera av dem. Skeptikerna når kanske ända upp bland senila åldringar, men också långt ner i gymnasiet där ungdomlig självtillräcklighet frodas.

Mina läsare hittas väl bland jämnåriga och det gäller nog flertalet små bloggare – det finns ju ett par hundratusen att välja på. Har förstått att många av mina läsare, de flesta kanske,  är personliga goda vänner. Det förefaller enklare att prata med dem direkt. Och trevligare och mindre arbetsamt. Jag skall börja med det i kväll. 

I övrigt låter jag världen sköta sig själv min hjälp förutan. 

När det gäller mina önskningar om t ex koldioxid, kolkraft-begränsning, biobränslenas död, avskogning och överbefolkning så knäpper jag filosofiskt mina händer och hoppas på ett gudomligt ingripande. 

Den som råkar passera Mem sommartid (båtledes?) och känner sig välvilligt stämd är välkommen upp på en kopp kaffe med enkelt tilltugg. Vilken inföding som helst kan visa vägen. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  

Aktiv sjukskrivning, rehabilitering eller avsked.

19 december, 2008

Sanna Rayman har på ledarplats i Svenskan idag ett utmärkt inlägg om sjukskrivningar i ”ett, två, tre år utan att någonting händer”.

Jag läser det med instämmande nickar; det har varit min vardag sedan 1971 i stort sett. Det handlar om rehabilitering och som företagsläkare har jag sysslat med det sedan min första anställning i yrket på dåvarande Bygghälsan och därefter i ökande utsträckning genom livet och de olika anställningar jag haft fram till min nuvarande. 

Jag har skrivit om detta tidigare, men finner tillfället lämpligt att återkomma.
Då menade jag att LAS och rehabilitering är två oförenliga entiteter, det har varit min uppfattning i minst tjugo år och jag har inte ändrat åsikt på sistone heller.

Sanna Rayman skriver:  – – – Suck. Låt oss ta det från början.

1: Man kan vara sjuk på många olika sätt.

2: Sjukskrivning i sig är ingen behandling.

3: Ibland kanske man är arbetsrelaterat sjuk och allra mest i behov av nytt jobb.

Ad 1: Detta är så sant som det är sagt,  och det har nog de flesta förståelse för. Men få lekmän tycks medvetna om implikationerna.

Ad 2: Detta har blivit ett talesätt som Rayman kanske lite obetänksamt instämmer i. Det är för det mesta sant, men det finns faktiskt fall där vila från arbetet kan sägas vara en behandling. Det har dock ingen särskilt stor principiell betydelse.

Ofta går det utmärkt tvärtom, dvs att arbeta trots sjukdom,  och det är mycket allmänt förekommande. (Facket kallar det för sjuknärvaro) Men det finns också sjukdomar med långa och svåra trötthetstillstånd där sjukskrivning är av godo och nödvändig under en konvalescensperiod.

Ad 3: Arbetsrelaterade sjukdomar har varit och är min specialitét. De kan, men behöver inte, vara orsakade av arbetet, men det kan uppstå ett arbetshinder som gör den gamla arbetsplatsen totalt omöjlig. Detta är mycket ofta fallet när rehabilitering kommer på tal och föreställningarna om alla de underverk som just rehabilitering tros kunna åstadkomma är tyvärr ofta överdrivna. Alldeles särskilt hopplöst är det ibland när fackliga organisationer mer eller mindre kräver att patienten skall tillbaks till sitt gamla yrke eller om detta är totalt omöjligt så i alla fall till sin gamla arbetsgivare.

Det är här man kan dunka huvudet blodigt mot den vägg som LAS utgör.  Fackets såväl första som sista ord till patienten är: Vad Du gör så släpp inte taget om din anställning.  Och just denna inställning torde vara den i särklass vanligaste anledningen till att rehabiliterings-ansträngningar misslyckas. För det misslyckas ofta.

Jag har grälat massor med gånger om detta med fackliga representanter. Det vanligaste försvaret för LAS förr var att ”det är en reform som vi fått strida så länge för, att vi aldrig kommer att släppa den.” 

På senare tid har man istället försvarat lagen med att det numera är ganska lätt att via fackliga förhandlingar argumentera sig fram till en uppsägning som är en adhoc-lösning – avsedd för det enskilda fallet. Detta är i och för sig bättre än  ingenting men ändå en dålig lösning eftersom tidsutdräkten oftast blir lång, ibland flera år, vilket i sin tur leder till att patientens tillstånd, efter ett antal försök att återgå till en gammal men hopplöst olämplig arbetsplats, blivit så försämrat att livskvalitén försämrats och urvalet tänkbara alternativa placeringar krympt ihop så till den grad att man inte kan hitta någon tänkbar ny arbetsplats.

Den tilltänkta reformen med obligatorisk prövning är säkert en förbättring. Det finns gott om exempel på patienter som lämnats åt sitt öde i flera år, där enda kravet varit att inkomma med nya sjukintyg en gång i halvåret.  Det hade varit bättre om tiden varit ännu kortare, i varje fall till en första prövning. Tre månader brukar man ha som en tumregel, därefter börjar patientens psykiska motstånd mot rehabilitering pga av tillvänjning öka. 

Den fackliga reaktionen är typisk; att likna allting vid katastrof, som inte innebär ständig strykning medhårs av människor som skulle må mycket bättre av att inte lämnas ifred med en i längden hopplös situation. Särskilt när det är den förhatliga alliansen som agerar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Låt två akuta problem bli till ett nytt framgångsföretag!

10 december, 2008

SvD Brännpunkt har idag en artikel av ingenjörernas fackklubbsordförande Magnus Sundemo vid Saab och hans kollega Håkan Danielson vid Volvo. Det är ett ingen dum idé så långt jag kan förstå.

De beskriver den den lättförståeliga frustration man känt på utvecklingsavdelningarna när avancerade tekniska lösningar har stoppats från andra sidan Atlanten eller flyttats dit. Avdelningarna är dock fortfarande intakta och besitter all den kompetens som behövs för att hålla en bilindustri i utveckling och i produktion. Det finns också vilande projekt som på kort tid skulle kunna arbetas fram till produktion.

Det är inte heller svårt att förstå att skall något göras så måste det göras fort, innan fler hunnit varslas och/eller lämnat sina platser på eget initiativ. De riktiga spetsarna brukar vara dom som är först iväg.  Ändå hade man kanske önskat sig att de två förslag man har inte hade framförts som krav.

Det första ”kravet” är att det skapas en gemensam utvecklingsorganisation, gärna en utveckling ur vad som redan finns vid Lindholmen Science Park. Bland annat skulle detta göra det mer lockande för spetskompetensen att inte lätta på vingen utan stanna på plats.

Det andra är att regeringen snarast tillsätter en arbetsgrupp för att utreda och definiera ett nytt gemensamt bolag med pluralistisk ägarstruktur.

Staten själv skall inte behöva stå som ägare, skriver man. Det borde finnas möjlighet, tycker jag, att hitta välvilligt inställda intressenter bland andra presumtiva ägare: större industrikonglomerat, fonder av olika slag (pensionsdito) och enskilda. Den tyngre fordonsindustrin med snarlika namn skulle kanske också kunna vara intressenter – mycket utvecklingsarbete kunde ju vara en gemensam angelägenhet.

Flera har redan börjat kommentera artikeln och det finns gott om positiva inslag. Bloggen  Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum  för ett långt och lite grumligt resonemang helt baserat på uppfattningen att artikeln är en partsinlaga för ingenjörer.  Man undrar varför bara ingenjörerna skall gynnas, vem skall ta hand om försäljarna och arbetarna, och är det inte lika synd om alla andra som varslas. Typiskt svenskt rättvisetänkande, men föga rationellt. Det behövs både ingenjörer, arbetare och försäljare i en bilindustri, men i ett teknikskifte som det vi nu har är det utan tvekan ingenjörerna som är lättast och angelägnast att hålla sysselsatta till en början.

Bara för att författarna råkar vara ingenjörernas företrädare kan man inte utgå från att det skulle vara en inlaga för just den yrkeskategorin.  Hur skulle f.ö. det vara möjligt? Inga ingenjörer vill i längden jobba för bilar som inte skall tillverkas.

Det har spekulerats i att bilarnas tid på jorden snart skulle vara ute. Fortsättningsvis skulle vi cykla, åka tåg eller buss eller möjligen flyga. Det kan väl ingen tro på på fullt allvar. Det kommer för all framtid att vara så att vi nästan alla vill disponera en egen bil. Just nu befinner vi oss i ett teknik-skifte, hybridbilar av olika slag och elbilar är på väg in  och många av oss bara väntar på att de  skall finnas i sinnevärlden. Väntetiden lär inte bli så lång. Det är en fråga om att överleva under en kort period av stiltje, samt att vara framma med de första modellerna av den nya bilen, mindre fordon kanske första tiden, och med ny bränslesnål teknik. De som först har lockande exemplar till salu kan räkna med att inom något år göra lysande affärer.

Det staten kan göra är:

  1. att hjälpa företagen med deras insatser på forsknings- och utvecklingssidan. Att det inledningsvis i första hand håller ingenjörerna under armarna får man stå ut med.
  2. att se till att äldre fordon avvecklas snabbast möjligt med hjälp av skrotningspremie.

Jag tycker personligen idén är god och föreslår att staten gör som man ”kräver”. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,  

Mer om bilar. Är vi osugna på att köpa dom?

5 december, 2008

I SvD:s näringslivsbilaga hittar jag längst bak en liten krönika av Tove Carlén,  som menar att svenskarna är just sjukt osugna på att köpa bil. Denna språkliga förnyelse var inte så ny upptäckte jag,  utan gav lite träff på diverse på Google. Men det var ju inte svårt att förstå innebörden: just nu är det inte kul att köpa bil. 

(Artikeln gick inte att länka – finns inte med på nätbilagan av någon anledning.)

Tove Carlén tror inte på skrotningsbidrag, som jag rekommenderade för bara någon dag sedan.

Hon gjorde en liknelse med mjölk. Inte häller man ut mjölk för att få bidrag till att köpa ny menar hon. Det skulle jag göra om mjölken var gammal och ”gällen”, som det hette förr i tiden.

Däremot köper jag inte ekologisk mjölk, som Tove gör. Det finns inga studier som kan påvisa någon reell skillnad utöver priset.  Som gammal mölkbonde hävdar jag att den vanliga mjölken är minst lika bra, och dessutom billigare.

Så vi är inte riktigt eniga, Tove och jag.

Om nu inte svenskar vill köpa bil så är det ändå väldigt många som vill sälja. På blocket finns idag annonser om 129’212 bilar till salu. 17’274 av dem begär man 20’000 eller mindre för. Det var vad jag föreslog som lämplig skrotpremie. De skulle försvinna från marknaden omgående i händelse av skrotbidraget. Anders Borg skulle bli ynka 340 miljoner fattigare. Och majoriteten skulle genast börja leta efter annan bil  i passande prisläge över 20’000. Och dom som sålde dom bilarna, skulle också byta upp sig, och allra överst skulle en hel hög människor bli pigga på att köpa en miljöbil.

Jag tittade på en lång rad annonser på de här billiga bilarna under 20’000. En blandad  eskader  men det stora flertalet skulle man gärna se försvinna från vägarna. Särskilt ur koldioxidsynpunkt.

En sak tror jag Tove och jag är ense om. Etanolbilarna borde bort. Vem vill köra långa omvägar för att tanka något som gör livet surt för fattigt folk i u-länder. Men det finns hybridbilar och det finns mycket snåla dieslar – Volvo gör  åtminstone en. 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Rot-bidrag, en god idé, och flera goda idéer därutöver..

5 december, 2008

Jag har just hört på radion att det blir bl a ROT-bidrag fr o m måndag. Det blir en hel del annat också som verkar förnuftigt och leder till att någonting blir gjort. Ren presentutdelning är det inte fråga om. 15 miljarder tror jag notan var på. Titta gärna i min önskelista.

Glädjande att höra detta, men mycket trist att lyssna till oppositionens dvärgalåt. Jag rör mig ju inte precis i några partikretsar utan mest bland vanligt folk. Det tycks ganska allmänt, även bland förmodade sossar – man är aldrig säker på tillhörigheten numera – att oppositionen är mer än lovligt gnällig. Att föreslå fler bidrag är väl ingen konst. Att begränsa sig och komma med lite i stöten och om möjligt avläsa reaktionen är svårare.

Jag har åtskilliga kritiska synpunkter på alliansens fögderi, men endast en mycket orättvis person kan tycka att de skött ekonomin dåligt. Det finns knappt något land i  EU-området – och inte många utanför heller – som inte skulle vilja byta ”balansräkning” med oss. Borg lättar lite i sänder på pungen. Som smålänning har jag inte svårt att föreställa mig hur han känner sig. 

Sossarna har bara knorrat hela tiden som detta byggdes upp, och nu knorrar de för att vi inte bums river ner.  Östros och Sahlin och idag också till min besvikelse Lena Westerlund är för sorgliga att höra på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bilar, varför vill vi inte ha dom??

4 december, 2008

SvD har en bra ledare om Volvo, SAAB och bilhandeln som sådan idag. Mona Sahlins propå om att Svenska Staten skall ta över avvisas. Däremot påpekas att det inte behöver betyda att Rheinfeldt o grabbarna (o tjejerna) kan rycka på axlarna åt sakernas tillstånd. Utan sugna bilköpare kan Maud Olofsson ligga i som en bäver utan att det hjälper, skriver man . Och det är naturligtvis den springande punkten.

Läs mer »

Monbiot talar allvarsamma ord. Bör man lyssna?

3 december, 2008

Sedan länge e-prenumerar jag på George Monbiots hemsida. Det kan komma upp till 10-20 mail om dagen när hans kommentatorer är som värst i farten. Ingen orkar läsa allt, men ibland tar jag mig en titt. Några gånger varje månad anländer något av hans egen penna. Alltid läsvärt och oftast något att grunna på. Jag har f ö även läst hans bok ”Heat”. Väl dokumenterad, rik på synpunkter. Inledningsvis negativ till kärnkraft, men hans uppfattning har svängt. Avrättar tidigt alla skeptiker och har länge ansett att det brådskar med åtgärder och att de måste bli omfattande. Sedan länge en tillskyndare av drakoniska åtgärder.

Läs mer »

Vindkraft ifrågasatt. Klokt inlägg av Carl Hamilton i DN

30 november, 2008

Det kan lika gärna sägas direkt. Jag tycker Carl Hamilton är en osedvanligt klok politiker.

Idag har han en artikel på DN:s debattsida som är väl värd att läsa och fundera över. ”Skrota satsningen på mer vindkraft” utropar han frejdigt. 

Jag har haft en relativt positiv inställning till vindkraft sedan den började byggas ut och har tyckt att inslaget i landskapsbilden är fördragbart, så länge man ser en snurra lite här och var. Stora kraftledningar som skär genom naturen är svårare att acceptera trots att man haft många år på sig för tillvänjning.

Läs mer »

”Vindruvor och paprikor är rena giftcocktails”. Larm i DN.

28 november, 2008

I Dagens Nyheter den 26/11 slår Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson och Emeli Hansson, samma förenings jordbrukshandläggare, larm under ovanstående rubrik.

Det handlar om en granskning som EU-kommissionen låtit göra av 65000 livsmedelsprover. Den är ännu inte publicerad och man tycker de hade kunnat vänta med utbasunerandet till så skett. Inte heller meddelas var undersökningen i sinom tid kommer att kunna studeras i detalj.

Läs mer »